ibland känns det verkligen som att saker kommer till en när man behöver dem. 
Fick ett nyhetsbrev jag prenumererar på från Raymond Ahlgren som fick mig att inse att jag verkligen måste släppa det som varit och blicka framåt. 
 
Hej Malin!

Jag sitter vid poolen i Spanien och reflekterar över den senaste processen som vi just gjort på workshopen. Mycket känslor inom gruppen. Många obearbetade trauman, sorger och smärtor. Gammalt skräp som vi alla har inom oss. Skräp som ligger och tar plats, energi och fokus från vårt dagliga liv. Så mycket skräp. Så mycket skit. Till ingen nytta.

Jag sitter och funderar på detta när en trollslända kommer plötsligt flygandes rakt mot mig. Och jag fnissar.

 

Vi har alla vår historia, våra trauman. En del av oss klänger sig fast vid dessa som om det vore ett livselixir. Smärtan, sorgen, besvikelsen. Själv har jag vältrat mig i min smärta så länge jag kan minnas. Så länge att jag börjat identifiera mig med den. Den är jag. Vem är jag utan den? Vågar jag släppa greppet om min sorg? Vad blir kvar då?

En trollslända kommer flygandes rakt mot mig och fnisset blir till ett skratt. För en tanke far genom mitt huvud:
"Han har inte mycket tid på sig att reflektera över sitt bagage! Han har ju typ en dag på sig att leva - snacka om att göra det bästa av dagen..."

 

Jag skrattar för mig själv för jag föreställer mig att universum ser på mig och tänker exakt samma sak "Den där snubben har inte mycket tid på sig - han har typ en mikrosekund7 på sig att leva (i universums mått mätt). Vad fjantar han omkring och ältar gammalt skit för?"

I det stora hela, i den stora bilden har varken du eller jag speciellt mycket tid på oss. Ska vi verkligen ägna den här enda stackars dagen vi har på oss till att klänga oss fast i smärta, sorg och trauman?

Jag ser trollsländan komma flygandes mot mig och jag skrattar ännu högre. "Den där har verkligen ingen tid att slösa på gammalt skit."

Har du?

 

Ha en riktig grym dag!
Många hälsningar


Raymond

 

Kommentera

Publiceras ej